14 månaders amning
Yup, det var vad jag gjorde. Tja, tekniskt 14 månader och tre dagar om du verkligen räknar. Och ja, det här är verkligen ett inlägg om amning, så känn dig helt fri att hoppa över det (du vet, om du till exempel är min bror). Jag trodde aldrig att jag skulle skriva om det. Men jag får faktiskt många frågor om ämnet. Och eftersom jag bländar om andra slumpmässiga saker (som tygblöja) och den här bloggen är egentligen bara ett sätt för oss att komma ihåg saker som vi annars skulle glömma (som färgfärger och tillflyktsupphändelser), tror jag att något jag gjorde så länge (Cirka 425 dagar rakt) förtjänade ett inlägg om det utbud av känslor som det framkallade. Nu kör vi.
Min första känsla: tacksam. Jag var bara så tacksam att det fungerade. Jag var akut medveten om att vissa mödrar försöker otroligt hårt men det är bara inte möjligt. Jag blev också behagligt förvånad över att det inte var så obekvämt som jag förväntade mig. Jag hade hört mycket om knäckt och blödande bröstvårtor (ja jag skrev bara det) men tack vare genetik eller en bra spärr (eller någon annan slumpmässig händelse) hade jag inte riktigt mycket smärta överhuvudtaget (i intresse för TMI, jag Aldrig hade aldrig ömma bröst medan de är prego, så kanske dessa saker går hand i hand?). Och jag vet att hela bristen på smärta kan göra att du vill slå mig (det irriterar hecken ur min BFF) men jag hade en ganska skrämmande födelseupplevelse så jag antar att det alltid är något (och inte alltid samma sak) som kastar Du för en slinga som ny mamma.
På tal om hela födelsesaken var jag ursprungligen riktigt stressad över att Clara “tog” till amning eftersom jag på grund av våra komplikationer inte kunde sköta henne förrän åtta timmar efter att hon kom in i denna värld. Jag hörde att försöka så snart som möjligt var vägen att gå, och jag antar att hela skrämmande födelseupplevelse hade mig rädd för det värsta (det fanns ingen baby-on-my-chest-to-snugge-och-t-skre-höger-bort-händelse , vilket är verkligen vad jag föreställde mig). Men de söta sjuksköterskorna sa ganska mycket för att prova och det var mirakulöst. Clara fick det bäst bort. En sådan lättnad.
Våra favoritvideor
När det gäller känslor, efter “tacksam” och “positivt överraskad” flyttade jag in i “utmattat och överväldigat” territorium. Clara sov lyckligt i 12 timmar varje natt ganska mycket från början och vaknade för bara en eller två matningar många av tiden (efter att vi fått OK från doktorn för att låta henne sova istället för att vakna upp henne för att mata var tredje timme Eftersom hon stadigt fick vikt).
Men det antydde att hon under dagen matade varannan timme som urverk (jag matade henne på begäran, och med praktiskt taget exakta två timmars intervall skrek hon och var inte nöjd med att hon ammade). Så jag kunde verkligen inte göra mycket utan att behöva stoppa och mata henne. Som jag faktiskt älskade för bindningen och sötma och självpålagd paus som det gav mig från hushållsarbete, bloggning och allt det andra-men det var verkligen utmattande och slags allomfattande i de bleary i-have-a -Newborn månader. Jag skämt alltid att hon lät mig vila på natten, men under dagen fick hon mig att arbeta för det.
Och när vi åkte på en veckolång familj tillflyktsort när Clara var bara sex veckor gammal, minns jag att jag satt på övervåningen ensam med Clara som matade henne i ett sovrum medan alla andra var nere och hade kul tillsammans och tänkte ”Jag måste ursäkta mig själv Och gör detta ungefär åtta gånger om dagen medan alla andra hänger – vilket lägger till upp till 56 matningar som jag kommer att göra under de kommande sju dagarna. ” Det är en överväldigande tanke. Åtminstone var det för mig. Det var tider som detta som jag faktiskt önskade att mata offentligt (eller åtminstone framför din storfamilj) var mycket mer accepterad. Jag försökte använda ett omvårdnadskåpa men Clara skulle inte ha det. Så uppe i mitt rum satt jag (med tillfälliga checkar från John som sött insåg att jag hellre skulle vara med gruppen och tappade in för att hålla oss sällskap). Tillbaka i dessa dagar gick matningen ganska långsamt (cirka 15-20 minuter per sida i totalt 30-40 minuter tillbringade sekesterad). Men vi lyckades fortfarande passa in lite kul i solen (eller skugga för att hon var så liten).
Jag borde nämna att 1) pumpning inte var överens med mig och 2) Clara tog aldrig till flaskor (eller napp för den delen). Du vinner lite och du tappar lite. Så varje gång hon matade de senaste 14 månaderna var det direkt från källan. Vilket var ok med mig eftersom pumpen bara inte fungerade och tack och lov har jag ett jobb som gör att jag kan vara hemma med henne. Men det är verkligen galen som ett koncept eftersom jag i över ett år aldrig var borta från min dotter i mycket mer än en timme eller två. Någonsin.
Men med ett ansikte som detta var jag ok med det:
Cirka tre månader i kom jag verkligen in i spåret. Det är där jag skulle karakterisera mina känslor som “innehåll och acceptera.” Jag var nöjd med att fortfarande kunna amma och glad över att det verkade passa Clara. Hon tycktes glädja mig över det och jag visste hur jag skulle göra det effektivt och lätt nog (i en parkeradbil? kolla upp. i ett omklädningsrum? kolla upp). Jag lyckades till och med smyga in en tejp för Nate Berkus -showen, ammar Clara i Green Room bäst innan vi fortsatte och bäst efter (tack och lov var det bara en två timmars process – eller så kanske vi har hört henne skrika efter en annan utfodring från på skede).
Jag antar att jag hade anpassat sig mycket mer till det, och det kändes inte så stort som ett jobb efter att jag kom in i svängningen av saker. Och ungefär 6-8 månader hade gamla Clara blivit mycket mycket effektivare, så matningen var bara cirka 15 minuter totalt (och i vissa fall till och med tio). Intressant nog hade introduktionen av fast mat vid sex månader gammal (som Clara älskade från första dagen) inte någon betydelse för hennes omvårdnad. Hon ville fortfarande lika mycket, lika ofta. Och jag var i hemlighet typ av lättad eftersom jag oroade mig lite om att min produktion bromsade eller till och med stoppade om hon plötsligt tappade massor av utfodring. Men det var inte fallet.
Fram tills Clara blev tio månader gammal matade jag fortfarande henne varannan timme under dagen vid hennes insisterande (skrikande tills jag ammade henne = hennes insisterande). Det stämmer, i tio månader (det är 300 dagar) ammade jag Clara varannan timme (utom under natten). Jag var ok med det, och mitt doktor var ok med det, men jag hörde från kamrater att bara två timmar mellan utfodringen i den åldern var verkligen vanligtvis (som i alla mina kamrater bara matade var 4-5 år den åldern). Min doktor förklarade att det var meningsfullt eftersom Clara var en så ovanligt solid nattsömare (hon segrade från att vakna upp för 1-2 utfodring i sin 12-timmars nattsömn för att inte vakna upp på 2,5 månader i-jag vet, vi ‘ Vanligt välsignad att ha fått så oavbruten sömn under ett så långt tidsblock). Men det antydde inte så långa tupplurar på dagen och en hel del ofta matningar för att “tanka upp” under hennes vakna timmar i utbyte mot en så fantastisk natts sömn. Heck, jag tar det.
Lyckligtvis, efter att ha vänt tio månader gammal Clara började sträcka sin matning till var tredje timme, vilket kändes fantastiskt. Det är roligt hur en extra timme känns som all frihet i världen. Det är allt relativt antar jag. Vid denna tidpunkt kom jag in i hela fenomenet “Jag älskar amning”. Jag kände mig fortfarande tacksam för att kunna göra det, Clara var en blomstrande nöjd tjej, det räddade oss pengar, det gav mig ett ögonblick att gå bort från datorn/färgborsten/hammaren och ansluta till bönan, och det hjälpte mig Gå tillbaka in i mina gamla kläder (även om jag inte tror att jag någonsin kommer att ha min kropp före barnet igen, det är bra med mig eftersom Clara är så värt det). Jag borde tillägga att jag är en ammande entusiast när det berör mig och Clara, men jag bedömer inte någon annan när det berör vad de väljer för sin familj. Oavsett vad som fungerar för dig och dina ankungar = mitt mantra som förälder i allmänhet.
Nästa hastighetsbult som vi stötte på var när Clara blev ett år gammal vi introducerade organisk helmjölk. Problemet? Clara skulle inte dricka det. Hon skulle fortfarande inte riktigt ta en flaska så vår doktor rekommenderade att prova en sippy kopp. Det fungerade för vatten, men hon vägrade att dricka mjölk (och vi försökte cirka tio miljoner olika sippy koppsorter, försökte något värma upp mjölken, försökte vattna ner den eller blanda den med bröstmjölk osv.). Det var när jag började frukta att hon skulle vara 21 år gammal och fortfarande är beroende av amning.
Därefter försökte vi mandelmjölk på vårt Docs råd, och hon gick för det (vi tror att den tunnare konsistensen verkade närmare bröstmjölk så att hon var nere). Och långsamt blandade vi mandelmjölk med hel organisk mjölk och hon gjorde övergången till 100% hel organisk mjölk på cirka 13 månader. Ja, det tog nästan en hel månad att få henne ombord med det. Hon är envis som sin mamma. Haha. Chockerande, det var när hennes matning tappade ner. Från cirka fem gånger om dagen till bara två – en gång före sängen och en gång på morgonen. Som fick mig att känna mig glad och helt fri men typ av konstigt ledsen samtidigt. “Mitt barn växer upp, och hon behöver mig mindre” var på något sätt som jag kände. Jag vet att det inte är riktigt sant, men det är det bästa sättet jag kan beskriva känslan.
Efter 13 månader och tre veckor ville hon bara mata på morgonen när hon vaknade. Clara har alltid varit chef för hela ammande sak (eftersom vi valde att bara göra “på begäran” från första dagen), så vem ska jag argumentera med flickan? Bara en morgonmatning öppnade en helt ny värld av kvällskul för mig och John tack vare hans föräldrar som tillhandahöll barnvakt (vi kunde se en film eller gå ut på middag utan Clara efter över ett år med att inte delta i dessa aktiviteter – fantastiskt! ). Naturligtvis tänkte jag på henne hela tiden vi var ute, men jag antar att det kan förväntas (föreställ mig att jag säger “Jag undrar vad Clara gör det bäst nu” var tio minut under vår första film tillsammans på över ett år).
Två veckor senare var Clara inte ens intresserad av hennes morgonmatning. Vilket var tråkigt eftersom det är den där vi ligger bredvid varandra och varva ner tillsammans. Jag vetw jag låter galen, men det var ett så sött sätt att börja dagen. För alla som ännu inte har provat det, ammar du på din sida när du lägger sig = Awesometown (de lärde mig den flytten på den medicinska anläggningen tack vare hela C-sektionssaken). Och nu är det över. Så mina nuvarande känslor är ledsna (för jag kommer att sakna det) men glad (eftersom jag inte kan tro att jag ammade i över 14 månader) och tacksam (eftersom jag vet att jag kan amma så länge eller till och med vad som helst inte är en given).
Så det är min ammande resa. Av för att gråta nu (och jag kan inte ens skylla ammande hormoner för tårarna). Jag vet, jag vet, någon med ett smeknamn som inte kommer att hålla sig som $ Herdog borde inte vara en sådan wuss. Men det var en fantastisk/utmattande/fantastisk/trött/överraskande resa som jag är tacksam för att ha upplevt. Älskar dig baby flicka. Även om du är över mig mina bröst.
Fler meddelanden från Young House Love